Tiden och Materien
Ett förslag till en alternativ ontologi
Om en alternativ syn på tiden som förhoppningsvis kan bidra till att överbrygga klyftan mellan fysikens teoretiska och människans upplevda tid – med intressanta konsekvenser för vår syn på oss själva och vår omgivning, inte minst när det gäller förhållandet mellan medvetande och materia.
Här görs ett försök att presentera detta, kanske inte helt lättillgängliga, synsätt med hjälp av länkar (bildande en s k hypertext) för att möjliggöra en personlig anpassning av läsningen (i t ex mindre portioner).
Bo Herlin är fil kand efter studier i natur- och beteende vetenskap vid
Stockholms universitet och är verksam som förlagsredaktör i Stockholm.
En alfabetisk förteckning gör hypertexten användbar även som utskriven.
Innehåll
Introduktion (med läsanvisningar) 6
Tiden och materien (tm) 10–11
Utveckling av tm:s grundtext 12
Alfabetisk förteckning 48
Illustration 2–6 78
»Nyare positivistisk kritik av metafysiken har frånkänt de metafysiska omdömena inte bara objektiv giltighet utan all mening: de är
meningslösa ordsammanställningar.«
Introduktion med läsanvisningar
Citatet från Bonniers uppslagsbok på föregående sida ger en uppfattning om hur stor klyftan mellan vetenskap (positivistisk) och tro (t ex meta fysiska uppfattningar om vad som existerar) var för cirka fyrtio år sedan. Den negativa attityden till metafysiska frågeställningar har kanske minskat något sedan dess, men det är fortfarande mycket oklart hur förhållandet mellan vetenskap och religion kan eller bör se ut.
Medan somliga hävdar att naturvetenskapen har nått en sådan nivå att det nu är den som är bäst lämpad att yttra sig i många avgörande trosfrågor, finns det på andra håll ett ökat intresse för ockultism och en stark fientlighet mot naturvetenskap, som ses som ansvarig för miljöförstöring och sociala problem. Andra ser religiös dogmatism som det största hotet… osv.
Den följande texten bygger på en ganska djärv tanke om tid och materia (ungefär lika med rubriken på sidan 11) som jag, delvis av en tillfällighet, fick för flera år sedan när jag, ställd inför ovannämnda klyftor, sökte efter ett hållbart alternativ. Till min förvåning visade sig tanken vara både utvecklingsbar och »användbar« för betydligt mer än det jag efter strävade, och eftersom den har motstått alla mina (pliktskyldiga) försök att vederlägga den, och jag inte har kunnat finna den uttryckt eller utvecklad någon annanstans, tror jag att det vore fel att inte försöka förmedla något av detta till andra.
introduktion 6
Det handlar alltså om en möjlig tolkning av tid och materia, en tolkning som, såvitt jag kan se, inte motsäger det mest elementära i relativitetsteori och kvantmekanik (ljus hastighetens konstans, ekvivalensen massa–energi, energins diskontinuitet, Heisenbergs obestämdhetsrelation), men inte heller innebär att tidens »gång« måste betraktas som ett helt och hållet subjektivt fenomen, en illusion (trots fysikens frånvarande »nu«).
…
…
introduktion 7
…
…
…
…
…
introduktion 8
Bo V Herlin
introduktion 9
Tiden och materien (tm)
Ett förslag till en alternativ ontologi
Ett symboliskt träd från en kinesisk relief (100-talet e Kr). Jfr trädkronans omkrets med textens »värld« och »världsrymd«.
Texten på nästa sida har formulerats så att olika tolkningar och utvecklingar ska vara möjliga. Förhoppningsvis kan dessa bilda motsägelsefria övergångar mellan ett empiriskt, falsifierbart vetande och en odogmatisk, icke falsifierbar tro; dvs mellan ett vetande1 för förutsägelser, byggt på observationer av världen, där »tiden« är noterad som en följd av klockslag, alltså
förflutna (aldrig samtidigt existerande) nu, och en tro2 som på något sätt anknyter till det »symboliska« (kanske ständigt existerande) »trädets« växande ur djupare skikt, där tiden är denna i nu-flödet pågående tillväxt av det »förflutna« – ett »förflutet« vars förvandlade nu delvis är tillgängliga i vårt medvetande (och som kanske fortsätter att existera, med fri tid, bortom nuet).
1 Grundläggande är ekvivalensen massa–energi, energins dis kontinuitet, elementarpartiklars våglikhet och deras likformighet i universum.
2 Grundläggande är bl a den personliga upplevelsen av tid, liv, vilja. Se även textens början och slut, som båda kan ges icke falsifierbara tolkningar.
Texten på denna sida kan kopieras obegränsat för icke kommersiellt bruk tiden och materien (tm) 10
TIDEN OCH MATERIEN TOLKADE1
SOM EN FORTPLANTAD FÖRVANDLING
AV URKAOS TILL STRÅLAR AV LJUS
sid
Allra först var allt endast kaos 12
av vågor av vågor utan slut, utan tid… 14
Så blev några vågor ordnade till ljus, 15
till strålar som fortplantades2 åt skilda håll. 17
Vid spetsen av varje stråle gick tiden fram 20
och bakom tiden fanns liv i sin början 21
förökande strålarna i allt flera grenar. 24
Dessa grenar växte i slingor så att 25
spetsarna möttes i en världsrymd 26
som omslöt deras ursprung. 27
Medan världsrymden vidgades 28
fylldes den av kaos med möten 29
där många mötande stötte bort varann. 29
Men andra harmonierade väl och förenades 31
och stimulerade livet till att utsända krafter 33
som samlade spetsar till solar och jord 34
och förenade vissa till växter och djur. 35
Detta skapande formar ett träd för livet 37
av strålar som slingrande sig om varann 39
för undan världen från dess »förflutna« 40
i fortsatt kamp för förvandling av kaos. 41
Så formas själar av grenar av trädet 43
tills vägarna för deras strålar skiljs 45
och vågor av liv vänder åter… 46
1 – med hjälp av en tänkt betraktare utanför vår värld
(som då lättast ses som tvådimensionell) och dess tid –
2 – genom resonans och assimilation av vågor i kaos –
Texten på denna sida kan kopieras obegränsat för icke kommersiellt bruk tiden och materien (tm) 11
Utveckling av tm:s grundtext
(texten på s 11)
Allra först var allt endast kaos
Före början För att kunna tala om en kosmisk allra första början måste man, medvetet eller omedvetet, leva sig in i hur en tänkt betraktare med en egen tid utifrån skulle observera det som händer.
Vad kan allra först ha funnits i dennes »synfält«? Finns det andra alternativ än ovanstående formulering?
Det går faktiskt att formulera en ännu mer radikal början: »Allra först fanns ingen ting, endast en fullständig tomhet«. Kanske vore ett sådant »tillstånd« mer »naturligt« eller självklart än något annat. Men i en sådan tomhet kan det naturligtvis inte finnas någonting som skulle kunna innebära en förändring.
Att här introducera en Gud som skapare av världen av egen inneboende kraft är nog att ta ett alltför stort steg. Det blir egentligen ett undvikande av problemet med en början. Man skulle lika väl kunna anta att det är universum med sina lagar som har existerat i evighet och att någon större förändring aldrig ägt rum. Men för antagandet om ett statiskt universum finns det inte heller något stöd – ett sådant skulle för övrigt kunna tolkas som att en början
ändå har ägt rum, men för oerhört länge sedan.
Om tomhet är ett svårhanterligt begrepp kanske tidlöshet är lättare att börja med? Den skulle kunna uppfattas som ett till
utveckling av grundtexten 12
stånd där inga förändringar sker. Men om inga förändringar sker, inträffar naturligtvis aldrig den förändring som vore början till alla följande förändringar, vilka till slut skulle bilda ett universum.
Vi tvingas medge att det i ett hypotetiskt urstadium måste ske förändringar. Men tillsammans behöver dessa inte nödvändigtvis innebära tid. Förändringar skulle till exempel ständigt kunna
ledas tillbaka till sitt »ursprungstillstånd« – vara periodiska – och därigenom ge en oföränderlighet i ett större perspektiv.
Fortfarande återstår problemet med vad det kan vara som förändras. Det är ett mysterium som troligen inte har någon lösning; men ett oändlighetsperspektiv kan vara ett alternativ – se kaos
(nedan), våg s 14, existera s 52.
Allt endast Dessa ord kan här ges en »total« innebörd: att något annat än ett oändligt kaos överhuvudtaget inte existerade allra först. En annan möjlig tolkning är att låta »allt« och »endast« syfta på allt som existerar inom en viss »del« av kaos (sett av en tänkt betraktare), nämligen den del vars förvandling (enligt tm) har givit upphov till vårt universum, och att allt just där var »endast kaos«. Tanken att det fanns en personlig Gud före skapelsen blir då inte oförenlig med tm. Men det är också en möjlig tanke (om man inte helt och hållet vill avstå från gudsbegreppet) att en personlig eller opersonlig Gud blir till något senare efter en början i kaos och under en följande växelverkan, dialektik, mellan världen och dess djupare skikt (dess »förflutna« bakom tiden) som då kan sägas skapa Gud samtidigt som Gud skapar världen. Kaos, urkaos Ett begrepp som är nästan ofrånkomligt i en diskussion om en möjlig början.
Det skulle kunna definieras som en obegränsat delbar mängd förändringar av konstellationer av förändringar utan någon sub
utveckling av grundtexten 13
stans, förändringar som (för en tänkt betraktare) är fullständigt omöjliga att förutsäga. Men för att något annat ska kunna uppstå uppstå behövs periodiska förändringar (se allra först). En oändlig mängd sådana periodiska förändringar (eller vågor) skulle kunna vara kaotiskt överlagrade på varandra och bilda en tidlös, kaotisk oändlighet, som fortfarande skulle kunna definieras som ett urkaos. Detta skulle alltså innehålla vissa element av ordning, vilka vid något extraordinärt tillfälle skulle kunna sammanfalla till ett förstadium av en högre ordning. (Se även så blev s 15.)
En sådan händelse vore inte alltför otrolig i ett kaos utan slut: det kan alltid finnas sällsynta »öar« av ordning i ett kaos; det är inte ens helt omöjligt att det av en ren slump i ett oändligt kaos skulle kunna finnas en »ö« som är lika väl ordnad som vårt universum var i ett mycket tidigt stadium. (Se även allt endast, s 13.)
Nu behöver man inte göra ett sådant antagande för att förklara universums existens, eftersom redan en obetydlig, slumpmässigt uppkommen ordning skulle kunna vara tillräcklig för att starta en dialektisk process av successivt ökande ordning, som både kan ha en utomvärldslig och en världslig sida.
av vågor av vågor utan slut, utan tid…
Våg En periodisk förändring (av vad som helst, även av en annan våg), med förmåga att fortplantas. Det kan vara paradoxalt att tala om vågor innan ett tidsbegrepp har införts (även om en tänkt betraktare med en egen tid förutsätts). Tanken är att vågor är själva grunden för tidsbegreppet. En svängning är en förändring som upprepade gånger leds eller leder tillbaka till sitt ursprung. En våg är en fortplantad förändring och tidsflödet sammanhänger just med (icke kaotisk) fortplantning.
utveckling av grundtexten 14
De periodiska förändringarnas, eller svängningarnas, storlek och snabbhet kan själva förändras periodiskt så att större vågor uppstår, och de mindre vågorna kan vara förändringar hos en följd av ännu mindre vågor och så vidare i en oändlighet av vågor av vågor både mot de mindre och mot de större. En svängning hos en våg har således inte en obegränsad utsträckning, men det finns ingen gräns för dess fortplantning i ett kaos utan slut, även om den så småningom (eller snabbt) kan bli så gott som utplånad på grund av överlagring av andra vågor.
En avgörande fråga är hur en fortplantning ska kunna upprätthållas.
Om detta, se stråle s 17.
Utan slut Det är betydligt svårare att föreställa sig ett slut, som verkligen är den absoluta slutpunkten förbi vilken inget kan passera, inte ens en tanke, än att föreställa sig att det överhuvudtaget inte finns ett slut. Eftersom varje världsbild är beroende av människans före ställningsförmåga är det bäst betrakta urkaos som oändligt och utan slut i någon riktning. Någon begränsning av antalet rumsdimensioner finns det inte heller någon anledning att
föreställa sig, även om vår visuella förmåga är begränsad till tre.
Utan tid Se texten till allra först s 12 och våg s 14.
Så blev några vågor ordnade till ljus,
Så blev Här är fältet öppet för spekulationer: Uppstod en ursprunglig ordning av en plötslig slump eller efter en lång utveckling? Var denna ordning ett resultat av en annan slags ordning, ett gudomligt medvetande? Härrör vårt ursprung från ett svart hål i ett annat universum eller är vårt universum en fortsättning på ett
utveckling av grundtexten 15
tidigare stadium, kanske en kollapsande värld liknande vår egen?
– Alla möjligheterna ryms inom »trädmodellen«. (Se bl a kaos s 13, förändring, omkrets.)
Några Kan naturligtvis också vara (i mänskligt perspektiv) väldigt många. Se föröka s 24.
Våg Se s 14.
Ordna, ordning Den enklaste formen av ordning är en enkel upprepning (med fullständig förutsägbarhet). I kontinuerlig form kan den ses som en rotation som fortplantas som en våg. Det som upprepas kan vara förändringar av en annan våg och dessa upprepningar kan i sin tur modifieras periodiskt, dvs vågen kan överlagras med andra vågor. På så sätt uppstår en mera komplicerad ordning, som i sin förlängning kan bli ordningens motsats, ett kaos, där förutsägelser av förändringar inte längre är möjliga
– ett fenomen som man ibland kan iaktta på en vattenyta.
Hur ska en uppkommen ordning (se t ex så blev s 15) i urkaos kunna bevaras och kanske spridas, när den spontana tendensen är den motsatta? Om något mer ska bli resultatet måste ordningen innefatta en ordning både för sitt eget bevarande och för sin egen fortplantning. En mängd mindre utvecklade former av ordning kan ha uppstått innan en ordning med en kraftfull mekanism för att bevara den till slut fanns. (Se stråle s 17.)
Ljus Här är både en esoterisk tolkning och och en tolkning som ligger närmare den moderna fysiken möjlig. De båda tolkningarna kommer här inte så långt från varandra som man skulle kunna tro, även om den esoteriska tolkningen ligger närmare begreppet liv sett som en aktivitet bakom strålarnas spetsar. (Se även ljusstråle.)
utveckling av grundtexten 16
till strålar som fortplantades åt skilda håll.
Stråle Ett fundamentalt begrepp i tm. Ordet ger associationer till en enkel rätlinjighet men deras fortplantning är troligen inte särskilt enkel och rätlinjig. Den som ändå vill se en enkelhet i tillvaron behöver inte bekymra sig om dess komplexitet, materien (strålarnas spetsar) klarar sig ju bra på egen hand. Men den intresserade kan exempelvis utgå från följande fråga: Hur ska en på ett eller annat sätt uppkommen ordning av vågor i urkaos kunna bestå tillräckligt länge för att kunna växa till ett större komplex?
Vi får anta att denna ursprungliga ordning, liksom alla vågor, har en spontan tendens att fortplantas, dvs överlagras på andra vågor. Problemet för detta komplex av harmoniska vågor blir då att integrera andra vågor i det utan att detta i stället blir en integrerad del av ett annat komplex. Kanske kräver kontakten med »främmande« vågor ett »referenssystem« som på något sätt kan motverka avvikelser från den ursprungliga ordningen.
Ett sådant skulle kunna uppstå genom att vågorna ordnades till växande följder av stående, »hoprullade« vågor utan störande interaktion med intilliggande vågor, bortsett från den som måste ske vid deras yttersta spetsar. Dessa vågor skulle förmedla information i form av överlagrade vibrationer i två huvudriktningar: bakåt till de ursprungliga svängningarna och framåt i en blivande fortplantningsriktning.
Processen bör kunna vika av i olika riktningar : om man antar att urkaos och världen överallt »består« av svängningar av alla slag, skulle en våg utsänd i en mängd riktningar från strålspetsen kunna påträffa svängningar som genom resonans förstärker de egna svängningarna. De skulle därigenom kunna assimileras i den hittills existerande svängnings följ den och fungera som ett upprätthållande tillskott. Den på så sätt växande strålen skulle böja av i
utveckling av grundtexten 17
riktningar bestämda av »naturlagar« och förmedlade genom informationsutbyte (med fri tid) med strålens »äldre« svängningar och med en obestämdhet delvis relaterad till ett hypotetiskt urkaos.
En sådan sökande fortplantning kan kanske ge en viss förklaring till de märkliga egenskaper hos materien som upptäckts av kvantfysiker. Materiens »dubbel natur« (som partiklar ochvågor) skulle kunna tolkas som ett kombinerat system för avgränsning (för bevarande) ochfortplantning (för förnyelse) – för att en värld överhuvudtaget ska bli till.
Här har förutsatts att strålar verkligen är en form av vågor. Men kvantmekanikens vågfunktioner tolkas ofta bara som uttryck för sannolikheter. Trots det finns det egentligen inget som hindrar, att de sannolikhetsvariationer som beskriver en partikels (strålspets’) möjliga förlopp tolkas som relaterade till verkliga vågor.
Ett tecken på att någon form av kommunikation kan förekomma mellan strålarnas spetsar och deras hypotetiska »äldre« delar är den relation som finns mellan par av partiklar (dvs strålspetsar) som är utsända från samma vibrerande system (se djupare skikt). Visserligen handlar det bara om en statistisk relation, men det hindrar inte att en möjlig kommunikationsväg också skulle kunna vara en möjlig förklaring till relationen.
I fysiken motsvaras strålar närmast av »världslinjer«, men dessa fortsätter i princip utan någon yttersta, aktiv spets, eftersom nuet där inte är något giltigt begrepp. Men kanske skulle ett återupprättat nu (eller nu-flöde) och ett omvärderat förflutet kunna spela en viss roll också inom naturvetenskapen. Hur detta skulle vara möjligt utan att motsäga väl etablerade och beprövade teorier kan kanske illustration 2 och 3 ge en antydan om.
(När detta avsnitt skrevs kände jag inte till John G. Cramers »transaktionstolkning« av kvantmekaniken, som avsnittet bättre överensstämmer med än med den vanliga, s k Köpenhamnstolk
utveckling av grundtexten 18
ningen. I transaktionstolkningen har dock urkaos och aktiv tid ingen motsvarighet och ingen åtskillnad görs därigenom mellan aktivt förflutet och noterat förflutet. »Informationsutbytet med fri tid« kan dock motsvaras av dess »atemporala transaktioner«.)
Fortplantas, fortplantning Dessa ord kan både syfta på förflyttning och (enkel) förökning (ej förökning enligt s 24, som är en hypotetisk förökning av en förökande process). Strålars fortplantning sker genom en process som ständigt förflyttas – i första hand sett i förhållande till det som samtidigt förökas eller tillväxer, eftersom det ursprung ligen inte finns någon annan grund för att tala om en förflyttning. Det handlar alltså om svängningar,
som genom spridning och assimilation av nya svängningar kontinuerligt
lägger en hypotetisk följd av svängningar bakom sig och på så sätt formar växande strålar. I världen kommer dessa processer att manifesteras som rörelser och möten mellan strålspetsar under förutsättning att de förflyttas i »rätta« riktningar med »rätt« hastighet. (Se ljusstråle s 63.)
(Detta avsnitt kan läsas som en tolkning av tiden och materien betraktade som en förvandling av kaos, som en process.)
Skilda håll Här avgörs hur många rumsdimensioner den blivande världen kommer att få. Strålar som bara kan böja av i två motsatta riktningar ger upphov till en endimensionell värld, strålar som kan böja av i ytterligare två motsatta huvudriktningar kan bilda en tvådimensionell värld osv.
De strålar som bildar vår värld kan på makronivå (med undantag av fria ljusstrålar) böja av så att det bildas tre dimensioner. På extrem mikronivå kan emellertid även svängningar i andra dimensioner förekomma – enligt strängteorierna (se våglikhet) är sex sådana dimensioner hoprullade på ett invecklat sätt.
utveckling av grundtexten 19
Vid spetsen av varje stråle gick tiden fram
Spets, strålspets Ett lite missvisande ord eftersom det inte handlar om något som avsmalnar till en spets, kanske snarare tvärt om. Denna yttersta del, själva tillväxtzonen, av de hypotetiska strålarna kanske i stället tar ett visst utrymme i anspråk för att söka efter alternativa fortplantningsvägar. (Jfr trädet på s 10.)
Den värld vi rör oss i och upplever med våra sinnen antas helt
och hållet vara formad av strålspetsar och deras interaktion. Varje elementarpartikel, atom och molekyl blir med det här synsättet en (enkel elller sammansatt) strålspets. (Se energins diskontinuitet.)
Varje Tiden (den aktiva tiden) uppfattas som en yttring av samma slags aktivitet i varje strålspets på grund av spetsarnas förmodade gemensamma ursprung och deras sinsemellan likartade egenskaper.
Stråle Se s 17.
Se vidare på…
http://home.swipnet.se/bo_herlin/pdf/