Runda Bordet

AUTENTISKA FALL

Ni har tagit våra barn, vi tar ert liv. Det är inte mer än schysst!

Dagens samhälle är så komplicerat med allt förtryck av olika former, så att det kaotiska sammanhanget som uppstår helt utesluter en dialog mellan medborgarna. Realiteten idag som kännetecknar en rättvisa är rent ”nonsens”. Parlamentarisk demokrati – representativ demokrati, är så motsägelsefullt att det finns ingen lösning till dagens våld och det är uppenbart att medborgarna som drabbas tar till sig sin rätt att försvara sig med alla medel.

VI-PR:s förslag är att en direktdemokrati via lokala kommittéer skapas och samkör med nuvarande statliga system. VI-FOLKETS DEMOKRATISKA UPPGÖRELSE, ett ORGAN för INDIVIDENS RÄTT (VI-FDUOIR) är ett radikalt exempel. Anser ni att detta organ, vilket syftar till att skydda individen och alla minoriteter i samhället, vara olagligt. Då blir våldet ytterligare ett faktum. Ni får då ta konsekvenserna som är inskrivna i VI-FDUOIR:s formulering. Vi backar inte, vilket förstås av nedanstående exempel!

ETT EXEMPEL AV EN NATURLAG SOM KRÄVER EN OMEDELBAR UPPRÄTTELSE ÄR GEMENSAM VÅRDNAD AV BARN

Människan är inte enkönig och för att föda ett barn behöver det vara två olika kön, alltså en man och en kvinna. Där båda föräldrarna önskar ett gemensamt barn är denna princip naturlig och inte politisk. Både föräldrarna bär ansvar för uppfostran och ingen annan.

Föräldrar som separerar sig med eller utan sin vilja, leder till att vårdnaden förfaller automatiskt naturligt till både föräldrarna. Allt annat är onaturligt.

2005 – ”RUNDA BORDET” AV FÖRÄLDRAR SOM PÅ ETT ELLER ANNAT VIS HAR FÖRLORAT SINA BARN TEMPORÄRT ELLER FÖR ALLTID.

Ni är bjudna på detta runda bordet för att uttrycka era djupa känslor av smärta mot dem ansvariga för åsamkat barbari! Våra åskådare kan bära ansvaret som alla medborgare är del av. Ansvaret av svenska medborgares lidande där myndigheter, domstolar, politiker och övriga medborgares passivitet, medverkar i detta våldsmaskineri som inte går att stoppa utan en radikal politisk förändring. Detta tysta inbördeskrig förenas med andra orättvisor i samhället och denna blodvåg går att stoppa bara om vi enas med VI-PR:s politiska lösningar…

Vi finner inga andra utvägar.

Väljer du att inte vara en av oss, med oss, då kan du inte heller vara med dig själv. Tveksamhet är en förlust. Du kommer att gå under på ett eller annat sätt nu eller senare i ett medvetet tillstånd eller under omedvetna former. Du kommer att bli en slav och bevaras som sådan.

Svaghet kommer att ta dig i graven!

För att vinna kriget måste Du vara motiverad och för att överleva måste Du ha en tro. Rättvisans anda är det som tar dig till fronten och på barrikaderna! För att leva vidare måste du vinna!! Frihetens och rättvisans kämpar har bara en vilja, SEGER!

VI-pr:s riddare är sådana… bara VINNARE!  

 Mari, Västerås kommun Jag var för snäll och känner att jag blev utnyttjad av pappa till mina barn och myndigheter. Mitt ex har slagit till mig flera gånger, under skilsmässan polisanmälde jag han men det lade jag ner. Det som var märkligt är att på familjerätten togs det upp och konstigt nog kändes det som jag var anklagad för det. Det och annat blev då grunden till att mitt barn omhändertogs. I dagens läge har jag bara umgänge, pappan har vårdnaden. Umgänget är aldrig med fasta rutiner och bryter mot barnkonventionen, men det händer inget fast allt överklagande och överklagande… Man blir då så slut i nerverna. Det här är inte klokt. Jag ser att kontakten med mina barn försämras så pass att snart finns ingen mening för att ta en kontakt med dem. Jag vill strypa dessa människor som ställt till mitt helvete. När jag säger så allvarliga saker blir jag själv rädd för mig själv, då jag inte känner igen mig. Jag som var så förståndig, samt hade tålamod och älskade livet. Nu vill jag bara dö, men helst ta med mig dessa monster som obefogat tagit mina tre barn ifrån mig!

Anita, Västerås kommun.  Jag var missbrukare men lyckades ta mig ifrån detta helvete. Jag bär på två ärr som aldrig kommer att läkas. Det första är en ungdomsupplevelse som troligen ligger i botten för mitt kortvariga narkotika-, samt alkohol-, cigarett- och sockermissbruk. Jag accepterar att mina barn var i behov av hjälp så gick jag med på de sociala krav som ställdes under min behandling. Det var då nödvändigt att ta avstånd till mina barn. Jag blev sedan bra och är fri från missbruk nu, men jag fick aldrig tillbaka mina barn. Jag blev grundlurad av myndigheterna. Min man hamnade i fängelse för en del brott medan jag var under behandling och sedan dog han i en bilolycka. Jag har inte riktigt svaret varför mina barn träffade mig mer och mer sällan. De hamnade sedan i ett barnhem och vidare på ett familjehem långt ifrån mig… ursäkta jag gråter, men socialen tog mina barn ifrån mig för alltid och idag önskar jag bara att dessa personer skulle få samma upplevelse. Det känns som att mina barn är döda och jag önskar att dessa myndigheter, vilkas anställda som har barn skall känna på att deras barn dör.  Jag kan inte tänka mig vara kapabel att ta livet av andra, men nu känns det så svårt. Socialen hotade mig med att jag aldrig skulle få se mina barn igen, om jag avbröt min behandling. Det gjorde jag inte. Jag fullföljde behandlingen och blev fri missbruket, men hotet från socialen blev förverkligat.

Anna-Greta, Stockholm kommun. Hej. Jag är här idag för att vittna om eländet som drabbade mitt barn och oss alla närstående. Det är snart två år sedan mitt barn tog livet av sig… Jag önskar att repet som hängde min pojke skulle användas och ta alla som inte lyssnade på hans rop på hjälp, samt även mitt och min familjs rop. Han var en duktig arbetare, eget företag och så klart för små företagare är det inte lätt i dagens samhälle och de ekonomiska bekymmer som finns. Firman gick i konkurs. Han lånade pengar av oss, arbetade intensivt för att betala sina skulder och var så nära att bli kvitt dem. Då hände det som inte skulle hända, skilsmässan. Hans fru som skulle vara ett stöd för han och ömsesidigt dela livet tillsammans i nöd och lust, det blev hon hans död! Arbetsstress skonas inte någon ifrån och fast man är en skötsam person och familjefar kan man någon gång ta sig friheten att dricka sig full, kanske för koppla av eller…  Jag vet inte, vi i familjen är nykterister. Hon tog ut skilsmässa, tog barnen med sig för hon kunde sköta om det en tid. Min son arbetade då dag och natt för att betala sina skulder. Han gick med allt som hon bad om. Han blev grundlurad och hon fick ensam vårdnad, samt försvann långt ifrån honom. Senare fick Vi reda på att hon är med en annan med mina barnbarn. Min son fick aldrig mer se barnen och på slutet orkade han inte mer. Vi tog alla de lagliga vägar som fanns och de media som blev uppmärksammade på fallet lyssnade inte. Jag är gammal och aldrig haft en tanke på att mörda någon… hemska tanke. Men lika fullt så bär dessa myndigheter min sons blod på sina samveten och händer, så önskar jag åtminstone att dessa händer skärs bort som straff för denna ofattbara orättvisa!

Karina, Örebro kommun. Kan någon förklara för mig hur det kan vara möjligt att mitt ex har vårdnad om våran enda son fastän han är missbrukare! Jag har två flickor hos mig hemma från en tidigare relation och vi hade ständigt problem just när jag skulle lämna mina barn till flickornas far, vilken hade problem med sitt beroende. Jag separerade mig från fadern till min son efter att han fortsatte missbruket. Jag och fadern till flickorna har gemensam vårdnad, men jag har inte något praktiskt umgänge med min son! Har min före detta sambo sålt narkotika till domarna för att kunna få ett sånt partiskt beslut. Det känns orättvist och meningslöst, samt är farligt för mitt barn! Mannen fortsätter än idag att missbruka, jag har bevis på det men varken det sociala eller polisen gör något. Aldrig mer en missbrukare i mitt liv!  Vi lever i ett sjukt samhälle som inte har den minsta empati för barnen. Rättvisan kan vi kasta i sopkorgen. Murar och åter murar framför mig. Han, mannen som vägrar prata med mig och som saboterar umgänget med mitt barn, hotar mig i telefon m.m… jag är så arg och besviken att jag vill hoppa på han och flå han levande! Han kan inte kallas far om han inte respekterar våran sons rättigheter. Jag förstår inte att det är sant! Jag är så hatisk… tur bara att jag har mina döttrar att ta hand om, annars lovar jag att det skulle vara mödan värt att bli kvitt denna galna man som inte förtjänar att leva!!  Socialsekreteraren är tydligt partisk för honom och värd att få en smäll som tar med sig honom in i den andra världen. Ändå efter döden, så skulle jag aldrig förlåta dem för att de lät detta ske!!!

Sanna, Sala kommun. Jag är ganska ung än och har börjat för tidigt, men jag ångrar mig inte. Jag är lycklig att vara mor, men jag tycker att människor lever för egoismen skull. Jag har förlorat min dotter och kämpat nu i 14 år och än ser jag ingen lösning för mitt förlorade barn. Tiden har gått och år lagts till år och min dotter och jag har kommit ifrån varandra. De sociala myndigheterna har separerat oss på något konstigt vis. Jag kan inte få barn mera och jag tänker aldrig förlåta dessa inkompetenta myndigheter, allt ifrån socialen, länsrätten och de inblandade advokaterna. Alla har i mina ögon trasslat till det. Jag tror faktiskt att det som jag fick höra om att vara politiskt aktiv är den enda lösningen. Jag har en tro, en vision av ett bättre liv här på jorden. För det har jag bestämt mig för att vara med i VI-pr för att skapa en ny människosyn som inte skapar sådana här familjetragedier, vilket jag och min dotter har upplevt. Jag gör det för min dotters skull men också för att jag tror på det. Teorier, de är goda om de kan gå att förverkliga.

Siv. Gävle kommun. Jag har varit kontaktperson för en del behövande barn. Jag vittnar här framför er hur ruttet det är bland det sociala. Språket är inte tydligt men vi måste göra vårt arbete efter direktiv, rapportering osv. Om vi inte gör det som sägs blir det omedelbart uppsägning. Det hände i den kommun där jag kommer ifrån att jag blev uppsagt pga. att jag fasthåll mig till det som begick mellan två partner. Det skulle ha favoriserat föräldrarna som inte hade vårdnaden, men det föll inte i smaken hos familjerättsenheten. Jag är här idag för att stödja er, jag vet att ingen kan skvallra om mig om mitt riktiga namn och jag har fullt förtroende för dem som har organiserat detta möte. Jag ville bara säga, ta det lugnt med en del personer som i olika sammanhang är med i erat lidande, en del av oss finns verkligen där för att stödja det bästa för era barn, vilket visar att det alltid finns ett gott hjärta. För mig var det en frustrerande tid och efter upptäckten av myndigheters maktmissbruk och manipulation vill jag inte vara med mer. Det verkar t.o.m. som att de myndigheter som vill förhålla sig på ett rättvist sätt, blir indragna i en form av maktkamp för att överleva i denna svåra tid av hög arbetslöshet. Denna myndighets apparatur skulle helt göras om och de ansvariga för detta maktmissbruk skulle lämnas till en bödel, detta för det otroligt medvetna lidande som de har utsatt många vuxna, men framförallt barnen! 

Sofie, Sandvikens kommun. Jag och Marko vi bor i samma stad och slumpen gjorde att vi träffades. Vi stödjer varandra i vår sorg och fastän vi inte bor tillsammans ibland, så tycker vi att det är tungt att leva med våran tragedi. Jag är långtidssjukskriven pga att mina barn bor i Stockholm. De är placerade där på ogrundad orsak. Jag drack tidigare kanske för ofta och tillsammans med medicinerna blev jag svag. Jag bad om hjälp hos det sociala för att avlasta mig då och då. Det sociala placerade då mina barn hos en familj, först under helgdagar, men sedan blev tiderna längre och längre. Jag dricker inte mer idag men har fortfarande mediciner som lindrar mina kroppssmärtor, men dom tar inte ifrån mig förmågan att ta hand av mina egna barn. Det sociala säger att det är pga. skolan och att barnen nu har sina kompisar och det fungerar i den familjen, än att barnen skulle vara hos mig. Jag ser mina barn bara under en del stora fester, samt under sommaren en kort helg. Min hälsa har försämrats just pga. att jag inte får tillbaka mina barn. Detta gör mig otroligt vansinnig. Domstolarna hjälper inte mig ett dugg. Jag önskar att dessa människor skall lida kroppligt som jag gör nu. Jag vill se dem dö före mig. Om jag bara var frisk nog… skulle jag slå hjäl dessa sinnessjuka människor. Dessa människor kan inte vara föräldrar, i så fall skulle de inte göra det som de gör mot mig och mina barn. Är dem föräldrar så är dem farliga för andra och skulle spärras in där dem kan torteras varje dag så att de verkligen lider.

Marko, Sandvikens kommun. Myndigheterna trakasserade oss så länge, så vi lämnade Sverige. Vi kom tillbaka efter 5 år, men statens långa arm hade också ett minne, så påbörjades utträdet igen. Dem lyckades splittra mig och min fru så att vi förlorade barnen och efter 2 år flyttade mitt ex. utomlands igen och nu vet jag inget om henne och om hon lever. Mina barn adopterades bort. Dem tog t.o.m. det barn som föddes utomlands. Nu har jag bara lust att spränga alla institutioner och med dessa även de inburade korkade idioter, som inte kan skilja på det som är svart eller vitt. Döda hela packet och förnya Sverige för allas bästa!

Anders, Gävle kommun. Min situation är ungefär som Anitas. Skillnaden är att jag föreslog att min släkt skulle ta hand av mitt barn, men de gick inte med på det. Idag känner jag mig pigg och glad för att jag är här med er och får uttrycka mig, men i annat fall känner jag mig som en levande död. Inte så sällan känner jag mig svag och deprimerad. Jag lever i en apati som inte får mig att känna efter på et naturligt sätt och min ohälsa idag beror på förlusten av mitt barn, så är det. När jag träffade mitt barn så var jag glad, ljuset var närvarande, solen värmde mig och detta är beviset för mig, att dessa myndigheter vill ta livet av mig. Jag har just förlorat en nära kompis i en bilolycka. Han hade samma problem med sina barn som jag med mina. Jag vet att han tog livet av sig och att det inte var en vanlig bilolycka. Detta hände även en bekant, vilken jag fick höra att han också tog sitt liv. Detta var inte för så länge sedan, men inte ett drogrelaterat problem utan det var för trassel med exfrun där det sociala var djupt involverat. Ett skott i skallen på dessa förbannade gamar skulle passa perfekt. Dem är inte värd annat.

Jimmy, Umeå kommun.  Kvinna som jag var med ville inte ha barn, sade hon. Hon var en av de snabbköpta estländerskor som gick att få på Internet. Vi fick ett barn tillsammans, men efter att hon såg alla förmåner med barnbidrag, bostadsbidrag etc etc, vilket var en lyx som hon bara kunna drömma om i sitt land. Hon har nu stuckit ifrån mig utan något som helst tack för allt som hon hunnit suga ut ifrån mig, tog även vårt barn med. Sedan dess har hon skaffat en ny man och ytterligare ett barn. Han var entreprenör, men gick kort därefter i konkurs. Inte att undra på, då hon har kostat honom skjortan! Nu har hon stuckit ifrån honom också och har 2 barn i bagaget. Hon har dessutom burat in honom i fängelse med en massa anklagelser som jag slapp. Jag var troligen lite smartare och håll en god kontakt med henne, för mitt barns skull. Det har dock kostat mycket för mig då jag betalade för hennes lön, så jag kunde få accepterat att träffa mitt barn. Denna kvinna är numera gömd i Sverige med myndigheternas hjälp och med en skyddad identitet. Sen dess vet jag inte något om mitt barn. Erfarenheten har lärt mig att ju mindre myndigheter det är inblandade, så löses problemen bättre och snabbare i dessa frågor. Men plötsligt såg man hur lite detta gäller då en massa kriminella element tar skydd bakom våra myndigheters fasad. Allt är då kört. Vad livet är knasigt? Nu tänker jag skaffa flera av dessa slampor och efteråt får dem för min del en spark i arslet och sticka tillbaka till sina mardrömmar. Jag vill gärna förstå dem fattiga som söker sig det bättre, men att ta ifrån mig mitt barn det kommer jag inte att förlåta och då främst de myndigheter som ställt till det. Fråga inte mig om jag är ilsken, jag känner adrenalinets upphetsning i mig, vilket en mördare skulle känna igen. Om myndigheterna inte var inblandade skulle jag ha klarat denna situation själv och med ett långt tålamod och diplomatisk agerande få mitt barn att känna vad den har rätt till, bägge sina föräldrar! Satans myndigheter!  

Sune, Jag vill inte berätta vad jag kommer ifrån. Jag tycker att samhället idag är helt sjukt och det kommer att kvarstå så tills vidare, då det finns sociala myndigheter som tar barn utan påtaglig grund från sina föräldrar, poliser som skjuter utan riktig orsak, domare som dömer på grund av andra lögner, arbetslösa som tvingas till sk. samhällsåtgärder och arbetar som slavar medan arbetsgivaren lovar anställningar men istället avskedar efter åtgärden. Nej du, det är något tok på gång. Vi behöver ett världskrig och fastän jag inte äter något kött, så är jag redo att äta upp dem som har stulit min dotter: mitt ex, bedragaren (min bästa kompis) mannen som är med och myndigheterna, kvinnojouren och andra som hjälpte till. Dessa människor som under utredningen och efteråt har blåst upp sakerna, som hade gått att lösa med en enkel dialog. Jag kan inte beskriva min smärta att inte veta vad min dotter finns. Jag är full av hat och i dagens läge njuter jag med tankens hjälp att ha fångat dessa sjuka människor, smaskar i mig dessa, dag efter dag, flera dagar. En bit av deras kroppar tills dess att de dör en efter en eller tills dem dör som flugor, det spelar ingen roll. Bara att dem får veta att dem skall dö lidande. Jag är en vanlig man som kan ta en sup då och då, men ej för ofta. Jag arbetar och sliter, men känner att mina tankar är så sjuka, vilket dem ej var förr. Nu tycker jag dock att våld är motiverat. Jag vet inte jag hur jag skulle reagera om jag träffade en av dessa oansvariga galningar.

Vidar, Ljusdal kommun. Vid skilsmässan ville jag, troligen som de flesta män nå en fredlig lösning och det innebar gemensam vårdnad. Jag tänkte att jag skulle hämta och återlämna mina barn hos mammans bostad eller på något annat sätt. Hon var då sambo med en man som hon numera är gift med. Paret fick då komma och hälsa på barnen när barnen var hos mig och att jag också skulle kunna hälsa på den nya familjen som gamla vänner. Jag bjöd mitt ex och mannen att komma på middag, vilken jag hade lagat för det kan jag väl. Jag bjöd på en helt fredlig relation med goda förutsättningar till en ökad samhörighet för barnens bästa. Under domstolförhandlingarna bad kvinnan om ensamvårdnad och som då var lätt för kvinnorna att få igenom.

Idag har det gått precis 10 år och efter upprepade gånger på min begäran till vårdnad av mina barn, så har jag inte fått denna rätt! Under dem tio åren som gått har det hänt så mycket att dem flesta jag känner som har gått igenom ungefär samma domstolstrassel blivit lika knäckta. Två stycken går än på samtal och på lugnande medel. En fick ensam vårdnad av sin pojke, vilket jag tycker är lika taskigt mot den andra föräldern. En annan har ökat alkohol missbruk, en annan jobbar ihjäl sig och har resignerat att inte kunna få träffa sitt barn. Nej, mig knäcker dom inte, jag kommer att kämpa på tills mina barn får sin rätt.

Det som har hänt mig under dom 10 åren, är att min ex fru, hennes föräldrar och nuvarande man har spridit lögner om mig så att t.o.m. mitt arbete har påverkats så att jag blivit arbetslös. Polisanmälningar för sådana lögner blev omöjliga att bevisa och därtill formulera själva anmälningen. Ingen av dom personer som jag intervjuade och inspelade samtal från ville ställa upp med namn och vittna. Förtroende för familjerätten har jag inte mer efter att i min synpunkt är utträdaren partisk, alltså, smart gjort med utträdesformuleringen så att för en oerfaren person och även oss är vi alla i en ny situation när den uppstår, vilket kan upptäckas av myndigheternas språk, finesser och manipulation, och då bara när det var försenat under domstolsförhandlingarna. Efter första smällen det blev bara värre och värre, så att jag nu befinner mig i ett behov av att göra en ny ansökan om vårdnaden, vilket kommer att ske under dom närmaste månaderna. Under dessa år, tänk dig: polisanmälningar mot privatpersoner som lades ner, anmälningar mot myndigheter!, beslut, överklaganden i hovrätten, kammarrätten, regeringsrätten, begärda samarbetssamtal som aldrig besvarades av mitt ex, samt alla beslut om umgänge som saboterades ständigt av mitt ex i förlust för våra barn, osv. osv. osv. Från att vara oerfaren i juridik känner jag mig idag nästan som att vara lika kompetent som en advokat. Det hände i den tidigare kommunen där jag var bosatt, men det blir inte bättre i en ny kommun för dessa apparaturer som handlar om familjeproblematik o annat, vilka är statliga och alla går ut på samma resultat och jag har inget förtroende för någon av dom. Numer, har det gått så lång tid att mina barn blivit så negativt påverkade av sin mor att när jag ringer till dom så lägger mina 12- och 11-åriga söner ner luren! Nej du, idag känner jag det som jag inte trodde skulle vara möjligt: Suget av total rättvisa utan återvändo för de ansvariga till mina två barns lidande. Jag känner att denna kvinna som kallar sig mor till mina barn är inget annat än en barnplågare, en barnmördare, en barntjuv, en kidnappare och som sådan kriminell med alla som har medverkat i denna plåga. Det finns då bara en dom: försvinna från detta liv och från mig och mina barns minne i evighet.

John, Uppsala kommun. Jag fick ensam vårdnad av min son, men jag blev fråntagen min rätt efter att jag blev anklagad för sexuellt ofredande mot min son, en anklagelse utan det minsta bevis. De sociala myndigheterna med polisen kom till dagmamman och tog barnen utan min vetskap. Efter en undersökning så låg inte heller mitt ex bakom detta. Jag är högt avlönad och har en social ställning att försvara. Har en egen hemsida angående mitt fall för att belysa min oskuld mot dessa perversa anklagelser. När jag fick med domaren att läsa dokumentationen som fanns på hemsidan fick jag ett fast och bättre umgänge med min son. Jag hade inte en aning att det skulle gå till så i socialförvaltningen och rättväsendet, att den var proppad med så mycket lögner. De säger och besluta si och så, sådana rättigheter har vi som föräldrar och social lag vilket är till för barnens bästa blaha… blaha…, men myndigheterna gör annat än det dom beslutat. Just nu är jag uppsagd från jobbet, har ett till jobb på gång med lika mycket stor ansvar. Jag skall flytta inte bara på grund av jobbet, det är pga. att fastän man är oskyldigt anklagad blir man ändå dömd av de flesta, så fungerar våra hjärnor, folk tar avstånd, kyla som sprider sig är stort, man blir så ledsen att förlora kontakterna med andra människor som man har känt så pass länge och det hjälper inte att en del säger rakt ut att de känner mig och tror att det är lögner alltihop. Det svider och går inte att få tillbaks hela förtroendet igen. Tur att man har ett jobb, men hur länge då. Vilket kan vara det nästa steget som kommer med en käpp i hjulet och får mer människor att bråka ytterligare igen? Finns inga gränser för detta förmynderi? Jag har inga ekonomiska bekymmer och det är svårt för mig att tänka våldsamt, men ilsken blir man och det är inte hälsosamt för dom som har gjort sig fiender. Vart skall man ta vägen när man plötsligt står där förlamad av en sådan förlust som inte verkar ha ett slut? Hat, det är det minsta som kan sägas!  

Erik, Eskilstuna kommun. Jag blev långtidsarbetslös och fastän att jag har färgad hud och kolsvart hår, så är jag svensk. Vet att jag inte heller är adoptiv barn och fastän att mina asiatiska drag gör att jag ser ut mer som en same är jag barn till mina ljusa underbara föräldrar. Mina föräldrar var bönder i generationer och p.g.a. mitt problem har mina föräldrar varit ständigt engagerat i mitt öde och nu förlorat allt som de ägt och nu tillhör vi de fattiga i samhället. Vi bor nu i detta lilla brukssamhälle. Jag var studerande och hamnade på en slump i en s.k. gruppvåldtäkt. Mitt namn figurerade i fallet men jag blev friad, medan två andra bekanta dömdes för det. Inte tänkte vi mer på det tills den dag jag gifte mig för andra gången och denna gång med fel person. Hon var ursprungligen från ett annat land och kom till Sverige med sin son. Vi gifte oss och hon blev gravid. Det blev en son för oss och ett barnbarn för mina föräldrar. Allt ordnade sig, min fru fick uppehållstillstånd och kort därpå till vår förvåning tog hon ut skilsmässa. Allt hände så fort och vi som hade fullt förtroende för henne, vi hann inte alls med. Hon försvann från bostaden med barnet och några kläder från natt till dag. Vi trodde att hon var hos några av hennes landsmän, men så var inte, hon var hos sin ex man som också kommit till Sverige, troligen med falskt pass. Vi fick aldrig veta vad hon bodde under skilsmässan och inte heller fick vi kontakt med min son och inte heller mina föräldrar med deras barnbarn. Fick reda på efteråt att hon i början var hos kvinnojouren och i vår totala förvirring förstod inte allt det som hände. Ingen hörde av sig till oss och berättade hur barnet mådde, samt mamman och allt som man önskar veta under denna jobbiga tid. Under domstolförhandlingarna fick hon interimistiskt beslut om vårdnaden till vårt barn och efteråt, under familjerättens utredning skrevs att jag var dömd för våldtäkt och det var rena lögner. Fast detta rättades till utnyttjades detta i domstol mot mig av hennes advokat under vårdnadsförhandlingarna. Mina föräldrar är av gammal stämpel och inte ville ha någon gratis juridisk hjälp, de betalade två duktiga advokater och ruinerade sig. Mina underbara föräldrar fick mig i sent år, de är gamla idag och har församlat efter allt detta, vet inte hur länge dom står ut med allt detta, för allt som var deras glädje blir snart deras död. Senaste upplysningar om min son kom via en av mitt ex landsmän, invandrare bruka hålla ihop, vilket blev vår förvåning men också en chock. Hon berättade att min son blivit misshandlad flera gånger och nu har familjen försvunnit i deras ursprungsland efter att mitt ex blivit misstänkt för stöld eller köp av stöldgods. Besked om min sons försvinnande var så otroligt att vi inte lyssnade mer, bara grät och grät. Nu vill jag inte ha med kvinnor att göra mer…   

I ena o andra hemsidor fick jag läsa om VI-PR, vilken är en organisation som hjälper föräldrar med barn förvunna utomlands så vi tycker att det var värt att prova oss fram. Vi blev informerade om vad detta möte syftar till och jag som kallas ”det snällaste barn i världen”, när jag ser invandrare känner jag en avsky, får lust att spotta på dom fast jag vet att dom inte är inblandade i vår familjetragedi. Min ilska mot invandrare uppmuntras med min arbetslöshetssituation, när jag ser att dessa invandrare har så lätt att låna skattebetalarnas pengar för att starta företag typ kiosk med matlagning… det låter som rena maffian. Dom äger upp till 99 % av billiga gatukök i landet. Vi får inte ens låna för att kämpa vidare och hämta hem min son. Det är orättvist! Nästa val röstar jag för politiker som kämpar för svenska folket och vill rensa bort denna inhumana politik. Politik var aldrig min starka sida under studenttiden. Nu förstår jag mer och mer. Jag förstår samhället mera och idag hänger jag med VI-PR, resten kan få dra!  

X Jag vill inte säga vad jag heter eller vad jag kommer ifrån. Jag har varit och är med flertal föreningar som finns på nätet för att försöka skapa opinion kring de sociala myndigheters otroliga makt som i de flesta fall är obefogat och förstör obevekligt många människors liv. Det är dagens underverk att det finns detta mediala Internet till medborgarnas förfogande mot kända maktmedia som bara sprider billig information. Påverka i en liten skala det är som ett droppe i havet, men genom att tänka optimistiskt kan man börja någonstans för att förändra världen mot bättre tider. Det bra att dessa föreningar och modiga personer står upp, men den verkliga vägen för förändring är politisk makt. Jag är här idag för VI-PR:s hemsida är den enda hemsida som används av oss utslagna för ett politiskt syfte med radikal politisk förändring. Alla andra hemsidor som talar om orättvisor, samhällets problem av dessa slag är som ett skrik och att bara skrika löser inte problemet. Min situation är så pass allvarlig att efter en lång tids sjukskrivning blev jag mot min vilja för tidigt pensionerad. Jag blev anklagat för incest, mot mitt nekande, utan det minsta bevis. Det är dom lokala sociala myndigheterna som ligger bakom dessa orimliga påståenden med intyg av okunniga barnpsykologer som påstår att det kan finnas sådana misstankar. Än idag är det för mig en gåta varför åklagaren beslutade om häktning mot mig och att domarna dömt mig utan bevis. Med bara påståenden om misstankar blev jag dömd till fängelse. Det var en kort fängelsevistelse, men det är oacceptabelt, det handlar om människor liv och värdighet. Ett faktum är att sådana saker händer i vårt älskade land, vilket säger allt om att det handlar om politiskt mord! Jag som var politiskt aktiv anser att dom sociala lagar som finns och ger sådan makt till dessa myndigheter är ett sätt som missbrukas av andra att kuva motståndare. Ingen kan säga emot mig vad jag säger nu, för i min uppfattning är att man inte kan dömas till fängelse bara för misstankar. Men det görs idag och i många fall som jag själv har granskat allvarligare blir det när en misstanke om brott förenas med omständigheter, då faller domen helt. I mitt fall fanns inte omständigheter men domen föll ändå! Nu mer har jag resignerat mig på tanken att fläcken av dessa slag inte går att få bort och när man har gått så långt att man blir förtidspensionerad så betyder det en total förlust. Jag har kämpat i åratal, vilket gjorde mig sjuk och som ni har förstått har jag i alla tänkbara instanser nu kämpat på så att varje avslag blivit ett slag i såret, men inte bara för mig utan också för min familj som har kämpat med mig mot dessa tyranner. Min fru har aldrig lämnat mig, utan har alltid varit och är mitt stöd. Min son och min dotter som idag är vuxna fick vetskap om händelsen. De stödjer mig och min fru i vår börda. Vi har tagit nya juridiska ställningar men det är som om allt är förlamat, och Europa Domstolen är att glömma, ingen rättvisa någonstans. När det inte räckte med advokater så jagade vi upp dom ansvariga, inklusive barnpsykologen, som påstod att det fanns tecken på sexuellt övergrepp. Men vi kommer ingen vart, en har slutat att jobba, hemligstämplade dokument, ja, jag kan berätta all möda som vi lagt ner för att skapa en rättvisa för oss, men det verkar som om allt försvann upp i intet. Sexuella anklagelser är en av olika hemliga och godkända politiska vapen mot dom som tänker annorlunda. Så känns det och så är det idag! Det är snart ute med Sverige som en god nation. Om det inte finns en framtid är det lika bra ta lagen i egna händer och jag skäms inte om jag säger att det är mina egna som lärde mig att känna det som jag känner idag. Alltså, ta livet av alla dessa plågare! Om det skulle vara möjligt att få tag på dom som har plågat mig och min familj och att jag fick rätten att ta livet av dom och att mitt eget liv stryker med, då skulle jag göra det! Jag förstår då självmordsbombare!!

Olle, Gävle kommun. Jag blev mobbad när jag var ung, vi hade en osämja mellan syskonen angående fadern. Har själv blivit anklagad för s.k. ringa missandel och dömd för det utan bevis. Som de flesta har råkat ut för under spända förhållanden med sina ex. är det för det mesta inskränkande besökförbud. Alltså, du får hem ett brev från åklagaren där det står att du inte får träffa ditt ex med risk av… etc. Du har rätt att överklaga, men det blir ändå inga ändringar och det innebär att dom dömer dig först och frågar sen. Det i sin tur leder till att kvinnan tar upp detta i domstolsförhandlingarna sedan och under vårdnadstvisten så är man då redan underlägsen gentemot partnerns kvav m.m. Idag dricker jag ofta… går på lugnande medicin, går på samtal och vet inte hur det slutar. Har haft självmordstankar. Har upptäckt att i dagens samhälle finns bara tre saker att välja: att ta livet av sig, att mörda andra som ställde till det eller att resignera sig, vilket innebär en alltför tidig död för dom drabbade. Hon har tagit våra fyra barn, hon får då det bra med allt barnbidrag och hela köret. Jag trodde att vi hade ett s.k. rättvisa, men upptäckte att det bara är skit med den. Kvinnan har så lätt för att få sin sak hörd, medan mannen diskrimineras och förvandlas till boven. Allt började med ett gräl mellan oss, som jag inte tyckte behövde finnas. Vi hade det bra ändå fast alla svårigheter med stress och allt som en stor familj har i dagens läge då allt är så dyrt, existerar. Det är också idag praktiskt taget omöjligt att skaffa ett jobb utan mycket goda referenser. Hon ville flytta till en stor stad och hon fick det mot barnens önskan. Det som jag tycker värst av allt är att mina barns krav på att inte följa modern togs i beaktande. På landet har dom det bra, där kan jag släppa mina känslor angående myndigheterna eller dom som bestämmer och skapat sådana orättvisa förutsättningar mot fäder, män och barn. Jag vill så gärna smälla till alla ”myndigheter” så att dom blir brännmärkta för livet. Jag hoppas att det blir en förändring, men just nu så tror jag inte på det och inte under dom närmaste åren. Jag har ingenting att förlora och är redo att göra allt. Vill gärna vara med i VI-PR men jag måste andas först. Tack för att jag fick tala ut här och jag håller det klart för mig i tanken att ”ju fler vi är ju starkare vi blir”. Denna tanke glädjer mig.

MODERATOR

DÖDSTRAFF I SVERIGE!

Runda bordets syfte är i första hand att använda oss av ett mänskligt vittnesmål, en sköld, för att kunna tala om hur pass allvarligt det är att stifta lagar som i slutet ändå drabbar t.o.m. dom som har trott eller har fått rätt i sin sak. T.ex. hur mår dessa kvinnor som har personskydd och är ständigt på flykt? De blir oundvikligen psykiskt sjuka och därför är dom inte några bra vårdnadshavare

Hur mår ett barn som slits mellan sådana drabbningar? De blir uppenbarligen sjuka.   

Hur är med föräldrar som har drabbats, dels på obefintlig grund, orättvist dömda, vi har läst om det ovan!

Ska en lag, vars syfte är att skydda familjen, barn, föräldrar m.m. ha konsekvenserna att människor mår dåligt, insjuknar eller dör? 

VI SÄGER NEJ!!!

vipr@vi-pr.se